Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Kullsbjörken

Byn Kullsbjörken är belägen i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, strax väster om gränsen mot Rättviks socken och kommun. Gränsen mot Rättvik följer i princip Saluån som löper förbi byn.

Utsikt mot klunga med två kringbyggda gårdar, Rofrygg och Likagods, söder om järnvägen i Kullsbjörken.

Utsikt mot klunga med två kringbyggda gårdar, Rofrygg och Likagods, söder om järnvägen. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Historik

Byn Kullsbjörken ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Kullsbjörken figurerar i handlingar för Älvsborgs hjälpskatteregister år 1581 som en av de fattigaste byarna i Leksand. Vid Karl-Erik Forsslunds besök i början av 1920-talet fanns istället flera storgårdar i byn. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap, placering och byform

Byn Kullsbjörken är belägen i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, strax väster om gränsen mot Rättviks socken och kommun. Gränsen mot Rättvik följer i princip Saluån som löper förbi byn. Saluån har även historiskt haft betydelse som gräns mellan de två socknarna. Sydväst om byn finns byn Norr Bergsäng och västerut byn Östanhol. I Kullsbjörken sammanstrålar gamla vägar mot Noret, Rättvik och Tällberg. Den mer sentida riksvägen mellan Leksand och Rättvik löper genom den södra delen av byn.

Bebyggelsen i Kullsbjörken är belägen i hästskoform kring en större sammanhållen yta med jordbruksmark som genomskärs av den järnväg som drogs genom byn åren 1913–1914. Det finns också enstaka mindre ytor med jordbruksmark insprängt bland gårdarna samt i byns utkanter. De flesta av byns gårdar angränsar direkt mot till bygatusystemet i likhet med principen för en radby. Byns majstångsplats är belägen där vägarna från Rättvik, Tällberg och Noret möts. Insprängt bland den äldre bebyggelsen samt företrädesvis i byns östra utkanter finns småhus och fritidshus som tillkommit under 1900-talet. Mellan Kullsbjörken och Östanhol finns ett större område med nytillkomna fritidshus och bostadshus.

Norr om Kullsbjörken och i huvudsak i Rättviks kommun utbreder sig Salunäset. Historiskt upptogs en betydande andel av näsets yta av betes- och odlingsmarker. Vid Saluåns utlopp i Siljan finns gården Skansen som var ett färdställe för forkarlar. Vid utloppet löpte också den gamla vintervägen över Rättviken mot Tingsnäs udde upp på land och vidare västerut mot sjön Brossen. Det har påträffats slagg­rester kring gården och det sägs att patron Litström på Ickholms bruk hade ett malmförråd på platsen.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Kullsbjörken nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet, som inträffade år 1827. Även om många gårdar är kringbyggda på tre sidor och har en antydan till fyrkantsform återstår idag endast en fyrkantsbyggd gård.

Det finns ålderdomliga timmerhus bevarade på de flesta av byns gårdar. Det kan röra sig om trösklogar, fäjs (fähus), bodar, stall med portlider, foderbodar och ibland även källarstugor. Ibland står de äldre timmerhusen grupperade i längor om två. På många gårdar finns också ålderdomliga gavelhärbren. Det förekommer också gårdar där flera av de äldre ekonomibyggnaderna utbytts mot nya större ladugårdsanläggningar under det sena 1800-talet eller under 1900-talet. Sådana ladugårdsanläggningar är ofta större än de äldre timrade ekonomibyggnaderna och med djurhusdel i tegel eller gjutmur. Det finns också gårdar där vissa äldre timrade ekonomibyggnader, företrädesvis trösklogar, sammanbyggts med nya tegel-, gjutmurs- och resvirkeskonstruktioner till en enda stor avlång eller vinkelformad byggnad från och med det sena 1800-talet.

På många äldre gårdar står med byggnader tätt intill bygatusystemet. Beträffande nyare småhus och fritidshus är de ofta placerade indragna från gatulinjen och med byggnaderna samlade mitt på gårdstomten.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På äldre gårdar är de flesta bostadshusen antingen enkelstugor, parstugor eller korsplanshus. Det finns också flera senare tillkomna småhus och fritidshus. De flesta av dessa är uppförda med material, färgsättning och generell karaktär som sammansmälter väl med den äldre bebyggelsen i övrigt.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Beträffande fasadmaterial förekommer varianter där knuttimrade byggnader har stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även att byggnader är inklädda med locklistpanel eller lockpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och oftast av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor.

På äldre bostadshus är ytterdörrarna ofta enkla och i trä.

Beträffande äldre farstukvistar som är bevarade förekommer varianter med sadeltak som bärs av kontursågade sidobrädor som efterliknar stiliserade balusterdockor. Det finns även enstaka enklare kallfarstukvistar. På timmerhus tillkomna under 1900-talets senare hälft finns asymmetriska allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade balusterdockor som stöd för taket.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. På vissa hus förekommer fönsteromfattningar med profilerade överstycken.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar samt nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Vid Saluån fanns under historien många skvaltkvarnar. Även om de flesta kvarnarna ägdes av Rättviksbönder fanns ett antal som tillhörde gårdar i Leksand. På 1860-talet fanns över 20 skvaltor i ån men endast ett fåtal ägdes då av Leksandsbönder.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Namnet är känt sedan mitten av 1500-talet och syftar på en kulle (höjd) och björkdunge.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Kullsbjörken.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Bebyggelsen i Kullsbjörken omgärdar en sluttning med odlingsmark som fortfarande är öppen och hävdad. Det finns också mindre avsnitt med öppen jordbruksmark i byns utkanter och bland gårdarna. Den öppna odlings- och betesmarken kan berätta om de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför kulturvärden. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade, samtidigt som dess karaktär med bland annat stenrösen bibehålls är mycket viktigt för byns karaktär. Ut mot Salunäset men företrädesvis på Rättvikssidan av Saluån finns mängder av små ängslador som vittnar om att landskapet förut till stor andel utgjordes av öppen och hävdad jordbruksmark. Spåren av bete- och odling på Salunäset i form av exempelvis ängslador är viktiga att bevara eftersom även dessa erbjuder en viktig kontext till byns sociala och ekonomiska förhållanden historiskt.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.
  • Ängslador mot Salunäset norr om byn.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Kullsbjörken är bebyggelsestrukturen med äldre kringbyggda gårdar i radbystråk och klungor intill det hästskoformade nätet av byvägar värdefullt. Bystrukturen med gårdar som är belägna vid sidan av det öppna och hävdade odlingslandskapet kan berätta om hur bebyggelsen utvecklats i samklang med odlingslandskapet och de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med byklungor och radbystråk längs byvägarna i en hästskoform kring öppna och hävdade betes- och odlingsmarker.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Kullsbjörken finns ett flertal gårdar med delvis bevarade månghussystem. Där konstitueras gårdens nuvarande byggnadsbestånd helt eller till del av ålderdomliga timmerhus som ensamma eller i längor om två placerats kring gårdstunen.

Det finns även några välbevarade äldre bostadshus i timmer i form av enkelstugor, parstugor och sidokammarstugor. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt utmärkande är Tägtgården i den norra delen av byn. Gården är kringbyggd på tre sidor av gårdstunet med enkelstuga, källarstuga och bod samt tröskloge och stall med foderbod. Byggnaderna är i stort mycket välbevarade med exempelvis ålderdomliga farstukvistar med kontursågade stöd och sadeltak.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor och parstugor samt andra äldre former av bostadshus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Kullsbjörken 16:11, Kullsbjörken 17:14, Kullsbjörken 9:14, Kullsbjörken 18:11 och Kullsbjörken 18:9. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  • Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdsanläggningar med tegel- eller gjutmursdel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Det har även varit vanligt att äldre timmerhus, ofta trösklogar, sammanbyggts till slutna längor eller vinkelformade enheter med ny foderbod- och ladugårdsdel.

I Kullsbjörken finns flera gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Det förekommer dels gårdar med delvis intakt månghussystem och gårdar som i högre utsträckning kompletterats med nya byggnader från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären på de kringbyggda gårdarna utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De kringbyggda gårdarna som finns bland annat på fastigheterna Östanhol 25:11, Östanhol 25:9, Kullsbjörken 16:11, Kullsbjörken 17:14, Kullsbjörken 10:15, Kullsbjörken 11:11, Kullsbjörken 9:14, Kullsbjörken 11:7, Kullsbjörken 18:9, Kullsbjörken 4:17 och Kullsbjörken 1:25.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Kullsbjörken finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär. Dessa gårdar kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden.

Värden/var varsam med:

  • Gårdar som påtagligt förändrats under det sena 1800-talet samt även gårdar som tillkommit under den perioden. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Kullsbjörken 10:15 och Kullsbjörken 11:11.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Den senare kom att utvecklas och återbrukas vid detaljutformningen på fritidshus konsekvent åtminstone fram tills 1940-talet. Detaljer som kännetecknar dalaromantiken är bland annat allmogefarstukvistar, kronskorstenar, blyspröjsade fönster, bruksmursgrunder, vindflöjlar och dalablå detaljutformning.

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och timrade småhus åt bofasta. De timmerhus som uppfördes från och med tiden kring 1950 kom dock i att i större utsträckning än tidigare följa tidstypiska normer och ideal beträffande planlösningar, former, volymer och i viss mån även detaljutformning. Även om vissa dalaromantiska detaljer så som allmogefarstukvistar, blyspröjsade fönster och den dalablå färgen fortsatt var populära, introducerades även sådant som perspektivfönster och suterrängvåningar. Andra detaljer som är typiska för timmerhus tillkomna efter 1950 är gärdsgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I många trädgårdsanläggningar från tiden finns också påkostade stensättningar i röd sandsten (älvdalskvartsit).

I utkanterna av den äldre bebyggelsen i Kullsbjörken finns flera fritidshus och timmervillor uppförda från och med tiden kring 1900-talets mitt och framåt. Byggnaderna kan berätta om hur timmerhuskulturen återuppväcktes, tillämpades och förändrades under 1900-talet.

Många av husen är dessutom påkostade med stora materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Att timmerhusbyggandet i Leksandsbygden, trots förändringar i stildragen, vidmakthållits under 1900-talet är mycket anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Timrade småhus och fritidshus tillkomna under 1900-talet. Värdefulla exempel finns på fastigheterna Kullsbjörken 9:11, Kullsbjörken 1:13 och Laknäs 1:2. På den sistnämnda gården fanns enligt uppgift ett tegelbruk under en period.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  • Befintliga utformning beträffande tak och takmaterial i form av enkupiga lertegelpannor. Befintliga kontursågade (krusade) vindskivor där de förekommer.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga utformning beträffande fönsteromfattningar.
  • Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm.
  • Befintliga ytterdörrar i trä med exempelvis rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: