Berg
Berg är belägen på en avsats i en sydvästsluttning med utblickar över Insjön och landskapen bortom. Berg är en tydlig men gles radby.
Historik
Berg ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun. Byn förekommer med tre skattebönder under bynamnet Westenbergh i skattelängden från 1543, men kan ha omtalas redan 1482 som Berghe. Det har genom historien påträffats järnslagg kring byn. Abraham Hülpers antecknade vid sin resa genom Dalarna 1757 att det bland annat vid byn Romma »finnes slagg-högar, hwaraf slutas, at här i förra tider warit jern-tillwärkning«. Efter storskiftet, som inträffade under 1820-talet, fanns 13 gårdar belägna på ungefär samma vis som de äldre gårdarna i byn ligger idag. Enligt Karl-Erik Forsslund har byn sannolikt expanderat norrut från ett tidigare läge där Bergsbäcken rinner ut i Insjön, något som förklarats bland annat genom att det funnits grundrester från tre tidigare gårdar vid stranden där. Byn hör till de minsta i Leksands socken. Sannolikt har läget mellan Bergsberget och Insjön försvårat expansioner. Vid storskiftet hade sex av 13 gårdar ett tvåfäbodsystem och bedrev fäboddrift på två fäbodar.
Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 43 Dalälvsbyarna, Leksand.
Översiktlig placering och topografi
Byn Berg är belägen på en avsats i en sydvästsluttning med utblickar över Insjön och landskapen bortom. I nordöst finns Bergsberget och i sydväst Dalälvens utlopp i Insjön. Rönnäsvägen löper genom byn och förbinder den med Rönnäsbyarna i sydöst och Romma i nordväst.
Bytyp, bynamn och ortsnamnsed, förhållande mellan landskap och bebyggelse
Berg är en tydlig men gles radby som löper över en avsats på Bergsbergets sydvästsluttning. Det finns även enstaka gårdar som ligger på högre sluttningslägen upp mot skogen i nordöst. Byns odlingsmark är i huvudsak belägen i sydväst, invid vattnet. Odlingslandskapet har en öppen karaktär. Byns placering på en smal avsats mellan ett berg och Dalälven gjorde historisk expandering svår, varför Berg än idag är en av de minsta byarna i Leksands socken.
Bebyggelsens huvuddrag
Gårdarna i Berg är relativt glest belägna längs den genomlöpande byvägen. Några gårdar har en äldre karaktär som konstitueras av enstaka äldre ekonomibyggnader. Bebyggelsen överlag ger dock ett förändrat helhetsintryck. Äldre bostadshus har exempelvis moderniserats med nya fönster och tilläggsisolering under det sena 1900-talet eller under 2000-talet. Det finns gårdar i byn som är delvis kringbyggda, men sällan på fler än två sidor om gårdstunet. Nästan alla byggnader i Berg är byggda helt i trä och byggnader som är äldre än 1930 är i regel knuttimrade. De flesta husen i byn är rödfärgade, med undantag från ett antal modernistiska timmerhus mitt i byn, varav tre är mörkbruna och ett är ofärgat. De flesta husen i byn har tegeltak.
Utmärkande detaljer och strukturer
I förhållande till byns storlek finns en utmärkande mängd små vinkelformade faluröda hus på höga socklar och med sadeltak längs bygatan. Många av byggnaderna har takkupor. Byggnaderna uppfördes sannolikt under 1900-talets första hälft, men i en lågmäld och till byn anpassad utformning. Mitt i byn finns en utmärkande klunga med modernistiska timmerhus från tiden kring 1900-talets mitt. Flera av dessa är fortfarande till sin exteriör välbevarade från tiden då de uppfördes.
Värden
Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.
Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen. Platsnamnet Berg eller den andra förekommande namnformen Västanberg (Westenberg eller Vesterberg) har sitt ursprung i byns läge längs randen av Bergsberget. Den dialektala namnformen Bergs har sannolikt kommit till genom att man lössryckt namnet från en längre namnsammansättning.
Värden/var varsam med:
- Platsnamnet Berg eller Västanberg. Västanberg är ett äldre bynamn som tycks ha förekommit parellellt med Berg under delar av historien.
Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.
Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så de var värda att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.
För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.
Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.
Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.
Det omfattande jordbruket på de rika sedimentjordarna närmast Österdalälven möjliggjorde att byar så som Berg kunde växa sig stora jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den omfattande, täta och utbredda bebyggelsen i byarna. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet.
Värden/var varsam med:
- De hävdade öppna odlingslandskapet mellan Berg och Insjön samt Österdalalälven i sydväst.
Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Bergs karaktär av en radby, där många gårdar är belägna tätt längs en genomlöpande byväg är värdefull eftersom den är karaktäristisk och typisk för Leksand och Övre Dalarna. Att bebyggelsen i hög grad är koncentrerad till ett höjdläge som omges av odlingsmark förstärker värdet, eftersom det därigenom är särskilt tydligt att byn anlagts och expanderat med hänsyn till den omgivande odlingsmarken.
Värden/var varsam med:
- Bergs radbykaraktär och bebyggelsens tydliga koncentrering till en avsats i sluttningsläge.
Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. I Berg finns fortfarande bevarat ett antal knuttimrade ekonomibyggnader som är uppförda innan 1930. I byn finns också äldre bostadshus med timmerstomme, men dessa har genom sentida renoveringar och ombyggnader i hög grad mist sin ålderdomliga karaktär. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Eftersom alla äldre bostadshus i Berg är ombyggda eller kraftigt renoverade under 1900-talet och 2000-talet tillskrivs värden kopplade till den äldre timmerhuskulturen endast bebyggelsen som helhet, samt de få ekonomibyggnader från innan 1930 som finns kvar. Vid renovering av äldre gårdar bör en utformning som samstämmer med rekommendationerna i denna skrift eftersträvas.
Värden/var varsam med:
- Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
- Knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.
Värden/var varsam med:
- Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
- Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
- Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
- Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
I Berg finns ett fåtal gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. Dessa gårdar återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna, samt hur äldre kringbyggda gårdar utglesades från och med 1800-talets senare hälft. Den täta och slutna karaktären som bildas av dessa gårdar utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Den täta och slutna karaktären är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.
Värden/var varsam med:
- Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun på fastigheterna Berg 13:5, Berg 5:7, Berg 1:5, Berg 3:4 och Berg 11:3. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. Bostadshuset på fastigheten Berg 6:5 har höga kulturvärden eftersom byggnaden bär ovanligt hög kvalitet beträffande detaljer, och tydligt återspeglar hur den nationalromantiska arkitekturstilens ideal påverkat utformningen av nya byggnader i Leksand långt in på 1900-talet. Öster om vägen från Berg 6:5 finns tre andra modernistiska timmerhus med kulturvärden, varav ett efterliknar en äldre parstuga.
Värden/var varsam med:
- Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
- Befintliga lertegeltak samt skorstenar i tegel.
- Befintliga blyspröjsade fönster där de förekommer.
- Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm, där de förekommer.
- Fönsterluckor där de förekommer.
- Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor på farstukvistar och balkongfronter där det förekommer.
- Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.
- Den befintliga utformningen på bostadshuset på Berg 6:5.
Karta över kulturmiljöer
I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.
- I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
- Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
- Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
- I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.
Teckenförklaring till kartan
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.
Viktigt om bedömningar
Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.
De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.
Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.
Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Sidan uppdaterad: