Västra och Östra Rönnäs

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Det omfattande jordbruket på de rika sedimentjordarna närmast Dalälven möjliggjorde att byar så som Västra och Östra Rönnäs kunde växa sig stora jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den omfattande, täta och utbredda bebyggelsen i byarna. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. I Östra Rönnäs förekommer fortfarande hässjor i landskapsbilden. Hässjorna är ett ålderdomligt inslag som tidigare dominerade landskapsbilden i alla byar, men som sedan 1900-talets mitt blivit allt mer ovanligt. Traditionen av att använda hässjor kan bidra med förståelse för hur landskapet brukades i äldre tider och är därför värdefull.

Bratomta äng, på delar av fastigheterna Västra Rönnäs 39:1 och 2:4, ligger i anslutning till Bratomta gård, som uppfördes på en äldre gårdsplats kring sekelskiftet 1900. Ängen sköttes som hackslog in på 1960-talet men hävden låg nere ett antal år för att idag åter skötas som hackslog av byn. Den småbrutna, relativt öppna marken som sträcker sig i en sydsluttning från Lerberget ner mot Åvavägen vittnar om äldre tiders brukande, ett småskaligt, ålderdomligt landskap. Det finns både åkermark och rester av ängsmark bevuxen med enar. Hävdad och öppen ängsmark är viktig för förståelsen av hur marken brukades i äldre tider. Sådan mark är också ett viktigt inslag i landskapsbilden, och är därför värdefull.

Värden/var varsam med:

• De hävdade öppna odlingslandskapen mellan byarna och Insjön samt i norr.
  
• Traditionen av att använda hässjor.
  
• Bratomta äng, delar av Västra Rönnäs 39:1 och 2:4, och marken mellan Lerberget och Åvavägen, som är ängsmarker som fortfarande hävdas.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Västra Rönnäs karaktär av en tät radby, där många gårdar är belägna tätt längs en genomlöpande byväg, samt Östra Rönnäs karaktär med gårdar bitvis tätt placerade på sidorna av slingrande byvägar är värdefulla eftersom dessa är karaktäristiska och typiska för Leksand och Övre Dalarna. De organiskt framvuxna och bitvis mycket täta bymiljöerna är dessutom trivsamma och vackra att vistas i. Att bebyggelsen i Västra Rönnäs hög grad är koncentrerad till ett höjdläge som omges av odlingsmark förstärker värdet, eftersom det därigenom är särskilt tydligt att byn anlagts och expanderat med hänsyn till den omgivande odlingsmarken.

Värden/var varsam med:

• Västra Rönnäs tätt bebyggda radbykaraktär. Att bebyggelsen i Västra Rönnäs är tydligt koncentrerad till ett höjdläge mitt i det öppna odlingslandskapet.
  
• Områden, korsningar och gaturum i båda byarna där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Rönnäsbyarna är många av husen knuttimrade och uppförda under 1700-talet och framåt. De flesta bostadshusen är sannolikt uppförda under 1800-talets senare hälft eller under 1900-talet. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Västra Rönnäs 13:6, Västra Rönnäs 16:7, Västra Rönnäs 33:3, Västra Rönnäs 11:5, Västra Rönnäs 8:8, Östra Rönnäs 14:10, Östra Rönnäs 51:3, Östra Rönnäs 2:1, Östra Rönnäs 1:5 och Östra Rönnäs 57:13. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; enkla vitmålade fönsterfoder; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  
• I Östra Rönnäs finns två äldre reveterade timmerhus. Även om dessa har en avvikande färgsättning gentemot resten av byn har de burit sin nuvarande fasad under lång tid, möjligen längre än rödfärgen varit vanlig i byarna. Med hänsyn till att äldre putsade hus med timmerstomme är ovanliga, men ofta av hög utformningsmässig och hantverksmässig kvalitet, bör den befintliga fasadutformningen, putsens komposition och variationer mellan slätputs och spritputs samt färgsättningen på dessa byggnader inte ändras.

I Östra Rönnäs är de flesta gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. I Västra Rönnäs förekommer gårdar som är helt kringbyggda. Många gårdar i båda byarna har tillhörande härbren i odlingslandskapet utanför gården. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Västra Rönnäs 11:5, Västra Rönnäs 13:6, Västra Rönnäs 16:7 och Östra Rönnäs 2:1 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byarna. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen. Goda exempel finns utöver de som nämns ovan på fastigheterna Västra Rönnäs 33:3, Västra Rönnäs 11:6, Västra Rönnäs 32:1, Västra Rönnäs 9:8, Västra Rönnäs 6:3, Västra Rönnäs 23:3, Västra Rönnäs 5:17, Östra Rönnäs 4:6, Östra Rönnäs 5:3, Östra Rönnäs 51:3, Östra Rönnäs 58:1, Östra Rönnäs 10:12, Östra Rönnäs 29:7, Östra Rönnäs 59:6, Östra Rönnäs 11:14 och Östra Rönnäs 21:4.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

Leksands socken var i äldre tider stor och tätbefolkad. Socknens stora geografiska yta medförde långa resor för många när de skulle bege sig för att fira mässa och andra högtider i Leksands kyrka. De byar som låg nära älven nyttjade kyrkbåtar för färden till och från kyrkan. I många byar finns fortfarande idag kyrkbåthus med ålderdomliga båtar bevarade. De kyrkbåthus och kyrkbåtar som finns i Västra Rönnäs kan tillsammans berätta om de speciella färdtraditioner som präglade Siljanstrakten och Leksand i äldre tider. Färden till och från kyrkan, samt deltagande i det kyrkliga livet var en viktig del av det sociala livet i byarna, och traditioner och seder som omger detta är därför viktiga för förståelsen av det äldre bondesamhället. Att kyrkbåthusen fortfarande nyttjas, och att de är från olika tidsperioder, förstärker värdet eftersom det påvisar kontinuitet.

Värden/var varsam med:

• Kyrkbåthusens befintliga placering.
  
• Kyrkbåthusens befintliga utseende, stommar och funktioner.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Östra Rönnäs finns ett par välbevarade modernistiska timmerhus som sannolikt uppfördes under perioden 1950-1975. Dessa byggnader är värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen mottogs och utvecklades under 1900-talet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning, rödfärgad eller tjärad.
  
• Befintliga ler- eller betongtegeltak samt förenklade (fyrkantiga) kronskorstenar i tegel eller kalksandsten. Putsade skorstenar med frilagda rundsteniga block.
  
• Befintliga blyspröjsade fönster där de förekommer. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm, där de förekommer. Befintliga burspråk i koppar där de förekommer.
  
• Fönsterluckor där de förekommer.
  
• Befintliga trädörrar och sidolufter. Allmogeinspirerade farstukvistar med svarvade hörnstolpar och rosmotiv där de förekommer.
  
• Älvdalskvartsit (röd sandsten) som markbeläggning på farstukvistar, vid uteplatser eller över stigar som ansluter till byggnaderna.
  
• Bruksmursgrunder och bruksmurar i trädgårdsmiljöer. En bruksmur är en betongmur med synlig ballast i form av större frilagda rundstenar, ofta rödaktiga eller grå.
  
• Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

I östra Rönnäs finns stor skolbyggnad som uppfördes 1905. Byggnaden reparerades/moderniserades 1948, och det var sannolikt i samband med detta som befintliga fönster tillkom. Invid byggnaden finns ett större småhus som möjligen använts som lärarbostad. Skolbyggnaden används idag som bystuga. Skolbyggnaden kan berätta om skolväsendet i byarna under äldre tider och har därför ett kulturvärde. Det närbelägna småhuset är ett välbevarat exempel på bebyggelse från 1900-talets första hälft i byarna och har därför ett kulturvärde. Båda byggnaderna är vackra och miljöskapande, vilket förstärker värdet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga fasader och färgsättning, faluröd locklistpanel med vita detaljer i form av knutbrädor, vindskivor, fönster och fönsteromfattningar samt takutsprång.
  
• Befintliga fönster och den befintliga enkla brädfodringen kring fönstren på båda byggnaderna.
  
• Befintliga tegeltak och skorstenar.
  
• Befintliga dörrar och farstukvistar.

Invid skolbyggnaden finns ett synnerligen välbevarat bönhus från 1894. Byggnaden uppfördes av baptister och missionsförbundare, sedan 1800-talets väckelserörelse starkt berört Rönnäsbyarna. Byggnaden, som kallats Bönhuset, byggdes av byarna gemensamt och varje gård hjälpte till. Insatserna varierade, och kunde vara allt från kontanter till byggnadsmaterial eller dagsverken. Byggnaden har genom åren inhyst många aktiviteter så som söndagsskola, juniorverksamhet, vävkurser, vigslar, husförhör, barnvälsignelser, möten och missionsauktioner. Byggnaden är anknuten till berättelser om folkrörelsernas framväxt i byarna. Eftersom byggnaden är mycket välbevarad exteriört bedöms den ha mycket höga kulturvärden. Värdet förstärks av att byggnaden är uppförd med en hög utseendemässig och hantverksmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga timmerfasad och faluröda färgsättning.
  
• Vita detaljer i form av knutbrädor, vindskivor, fönster och fönsteromfattningar samt takutsprång med sparrar.
  
• Befintliga fönster och befintliga brädfodringar. De spetsbågiga fönstren på byggnadens gavel är särskilt värdefulla.
  
• Befintligt tegeltak och den befintliga lätt utkragade skorstenen.
  
• Befintlig dörr och farstukvist mot söder, med klassicistiska drag.